Kom nyss hem från plugget, rätt soft.
Resten av dagen/kvällen kommer också bli rätt soft om det blir som planerat.
Nu ska ag flytta (igen) till annan fosterfamilj vilket inte är lika säkert som ungdomsboende (igen).
Ibland tycker jag det låter som om att jag varit och är värsta problem ungen, att ingen familj kan ta hand om mig. Jag förstår själv inte hur det blir såhär.
Tröttnar man inte på att bli flyttad så mycket?
Den frågan har jag ställt mig sälv flera gånger.
Men grejen är den att man vänjer sig, som med allt annat.
Anpassa sig efter nya regler om och om igen.
Från till och början med inte haft regler,
inga tider på att vara hemma man får göra som man vill.
Första gången tycker jag det var rätt svårt att ha någon som säger till mig
"Glöm inte , det är klockan 9 idag, det är skolan imorgon"
Eller att vara hemma 23.00 på helger.
Jag tyckte och tycker fortfarande att det är fram till klockan halv 12-12 allt händer.
Men med tider,gränser och regler över huvudtaget känns det som om det är någon som bryr sig.
Men visst är det itne roligt att komma dit det är nytt hela tiden.
Ny folk, ny miljö.
Förr när jag var lite yngre var jag jätte blyg jag gömde mig, bakom mamma eller pappa.
Men nu är jag otroligt öppen och social.
Man kommer ifrån blygheten till slut.
Jag tycker det är bra man missar så otroligt mycket när man har den där blygheten i sig.
Just nu.
P.B
