Hela tonåren har jag blivit sårad utav dig. Flyttat hit och dit. Bott i andra städer hos vänner släktingar och dåvarande pojkvänner.
Lagade jag inte mat åt dig var jag en fitta och skulle ut ur lägenheten. Alla blåmärken, svullnader och ord jag fått och hört, är jag inte värd. Jag fick inte bo hemma gratis, jag skulle skaffa jobb och betala för mig, jag är än så länge bara 16 år och som tur är , är det inte som förr att barn får jobb/jobba.
Jag som fortfarande var barn, skulle va den vuxna i hemmet, och du fortfarande leva livet, varje veckodag och helg supa, supa supa supa.
Jag skulle tvätta, städa laga mat(självklart hjälper man till sin/sina förälder)
Men är man fortfarande ett barn så ska man inte behöva ta all ansvar, vi kommer också dit med tiden, om inget hemsk händer vill säga.
Till slut så orkar man inte med det mer. Man sätter själv stopp för det. Man vill inte berätta hur allt egentligen ligger till, till soc tex , för att rädda sig själv. För att man inte vill komma bort från allt man har, vänner och kärleken, även ifall man kan skaffa nya. Men det är inte lätt.
Jag hade tur som hade vännen som sa direkt från hjärtat " Cornelia, du kan få bo hos mig."
Jag tog inte åt mig många säger bara så, för att det ska kännas bättre, som ett plåster på såren.
När det sista hände och en viss personal körde mig och Emma hem hit här jag bor nu sa hennes mamma morgonen efter "Cornelia, nu är det så att... jag och Dennis har pratat väldigt mycket nu. Om du vill så får du bo här, du ska inte behöva ha detta helvetet"
Det var ett mirakel för mig det räddade mig.
En gämförelse, vi säger att du har en sytråd och den har trasslat ihop sig,det är inte lätt att trassla upp den, men i alla fall det är ditt liv. Du är så nära på att slänga tråden för du har ingen användning utav den den går inte att trassla upp. Du är så nära på att ge upp för du orkar inte mer.
Men helt plötsligt hittar du det där lilla felet som gör att du kan trassla upp hela tråden.
Och till slut händer det som hände mig "du kan bo hos mig"
Och allt är helt underbart för mig.
Jag tror att man behöver offra något stort för att få något ännu större tillbaka.
Som den dagen, när Emma sa så till mig, då tog det slut mellan mig och Markus.
Och om jag bara kan förklara med ord eller vad som helst hur mycket den killen betydde för mig.
Han var som mig fast i en annan kropp och jag älskade honom mer än vad jag älskade min mamma min pappa och mina bröder. Även ifall jag hade så otroligt mycket problem med mitt liv så sket jag i det för jag hade honom.
Den dagen var det slutet på en kärlekshistoria och slutet på en skräckfilm, men det var även början på ett nytt liv.
