måndag 22 februari 2010

it is time for the other side? or should I really struggle more?

Efter 2 månaders hopp om att få komma tillbaka sitter hon nu med tårar rinnande från ögonen ner på kinden.
Tröjärmen blöt och svart likt som hennes kinder från den rinnande mascaran.Just nu önska hon att hon satt för sig själv med en flaska Whiskey eller varför inte Blaze? och stereon med högsta volym.


Her body, her soul fold.
Hon grips av panik,hon måste här ifrån på något sätt.
Hon vet att med hennes bästa vän klarar hon allt med stödet som ges med stödet hon får av denna person.
Mentalt säger allt ifrån men något annat säger "fortsätt kämpa" .
Hon har länge känt och tänkt "är det verkligen någon mening längre?"
när livet bara består av att man är olycklig problem , får höra från en hel del människor att man är till ett stort besvär.Nej det är inte värt men något tar emot hon kämpar än så länge.Hon fattar det egentligen inte själv.
En sak vet hon och det är att för minsta lilla som händer gör henne starkare.
På dessa tre åren har hon blivit starkare än någon annan.Men hon kan fortfarande visa sina tårar,från skillnad från andra.Hon vet ändå att hon är starkare än de som inte gråter och visar sina tårar som oftast klassas som de tuffa som aldrig blir sårade eller ledsna.Men det blir de självklart.

Can they force her?
Kan de tvinga henne till att vara kvar?
"Detta är bäst för dig" är detta bäst för henne när hon mår sämre än något,när det är obeskrlivligt att förklara.När självmordstankarna är det enda hon har i huvudet.Det är inte rätt,när hon vet att hon kan må så mycket bättre och säger hur det ligger till,varför ger de då henne inte en chans?
Hon ska ge så mycket,hon ska ge det tid,hon ska ha tålamod,hon måste tänka positivt,hon måste släppa alla tankar,hon måste ge det en chans,hon måste göra si och så  "Du måste,Du måste,Du måste"
i hennes huvud är det just nu för stunden "Jag måste ingenting mer än att komma hem"

Ten-minute break.
Då känner hon värmen oron/paniken som stiger sig från tårna och upp.
Hur ögonen blir suddiga,det blir översvämning och tårarna tar sig ut igen.
Trotts att hon ibland försöker dölja de,går det inte,hennes själ har skadats precis som e sten som gått i flera små bitar som inte hittas och kan sättas till rätta.
 Hennes hjärta knycklas ihop.